Alunda från stenålder till medeltid
Inledning
Alunda socken är beläget i hjärtat av Uppland, i Uppsala län och Östhammars kommun, och i det som fordom benämndes Olands härad. Socknen har idag ca 3000 invånare, i tätorten med samma namn finns ca 1800. Alunda ligger halvvägs mellan Uppsala och Östhammar utmed väg 288 och är väl främst en serviceort för en rik jordbruksbygd. Den är samtidigt en expanderande bostadsort med pendling främst till Uppsala.
Namnet Alunda (Adalundum 1291) betyder egentligen 'Huvudlunda' vilket kanske ursprungligen varit namnet på kyrktrakten, med förleden Adal för att skilja den från Lunda och Jortslunda i samma församling.
Socknen utgörs i stort sett av ett småbrutet slättlandskap. Mer markanta höjdpartier saknas och den domineras av en central slättbygd omgiven av skogsområden med partier av jordbruksmark. Flera mindre vattendrag flyter genom bygden, de största är Olandsån och Kilbyån, men endast ett fåtal sjöar finns.
Alundabygden är präglad av sitt läge. Socknen ligger på gränsen mellan jordbruksbygden i de centrala delarna av Uppland, och bruksbygden i den norra delen av landskapet. Således finns det i socknen inte enbart ett levande jordbruk med gamla rötter, utan även talrika lämningar av bergsbruket, där gruvan i Ramhäll torde vara det mest markanta inslaget.
Uppland är Sveriges yngsta landskap, såväl kvartgeologiskt som förhistoriskt sett. Detta innebär dock inte att lämningar från våra äldsta tider saknas. Särskilt i landskapets östligaste delar finns flera boplatser från vår äldsta tidsperiod, stenåldern, Åloppe i Nysätra och Torslunda i Tierp är väl de mest kända. Men även Alunda är en bygd med gamla rötter. En mängd fornminnen och minnesmärken runt om i bygden vittnar om att socknen har en lång historia, en historia som går tillbaka ända till stenåldern.
Alunda är Sveriges fornlämningsrikaste socken. Det finns över 5000 kända lämningar av skilda slag, från såväl förhistoria som senare tider. Det finns många olika former bland dessa, men de mest framträdande är gravfälten, ca 170 stycken, med mer än 4000 gravar. De flesta av dessa är från den yngre järnåldern. Alundas gravfält kom tidigt i blickpunkten för den arkeologiska forskningen och de kan till och med sägas vara den grund på vilken all senare forskning inom svensk bebyggelsearkeologi vilar.
Alunda socken har en stor arkeologisk potential vilken endast till mycket ringa del tagits till vara. Ett mycket rikt och i många fall välbevarat fornlämningsbestånd, kombinerat med betydande historiska källor och ett ganska omfattande bestånd av äldre kartor ger stora möjligheter till ingående studier av Alundas utveckling från åtminstonde bronsålder och framåt i tiden.
Socknens äldsta tider beskrevs första gången av Oscar Almgren i Upplands Fornminnesförenings tidskrift 1912. Nästa större sockenbeskrivning gjordes inte förrän 1961, när kommunboken Oland gavs ut. En bearbetning av denna gavs ut tolv år senare, Oland – Ur en kommuns historia, där förhistorien beskrevs förtjänstfullt av Ebbe Selén. Några år tidigare hade J.G Fredlund gjort en viktig sammanställning av Olands fornlämningar. Utöver dessa har en rad intressanta mindre artiklar skrivits om socknens äldre tider, kanske främst i tidskriften Olandsbygden.
I Sverige finns totalt drygt 700 000 fornlämningar registrerade, fördelade på ca 200 000 lokaler. Enbart i Uppsala län finns ca 73 000 kända fornlämningar. Alunda är en av landets absolut fornlämningsrikaste socknar. De flesta fornlämningstyperna finns representerade, dock med tonvikt på gravar från järnåldern. Sifferuppgifterna bygger på Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering.
Alundas fornlämningar, ca 5000 st, består till allra största delen av gravar på gravfält. Gravfälten finns främst i socknens centrala delar, framför allt i ett område från Fresta upp mot Väsby och vidare mot Haberga. Ett annat huvudområde finns runt Golvsta och Torsne i den östra delen av socknen, på gränsen mot Ekeby. Mindre grupper finns även runt Skoby i söder och vid Norrlövsta-Vettsta i norr. De västra och norra skogsbygderna saknar nästan helt förhistoriska lämningar.
För hundra tusen år sedan led den förra värmeperioden mot sitt slut. Medeltemperaturen sjönk allt mer och glaciärerna ökade i storlek. Detta var inledningen på den senaste nedisningen i Europa, Weichsel-glacialen, vilken varade till för ca 8000 år sedan. Istiden hade sitt köldmaximum för ca 20 000 år sedan och nådde som längst söderut i Europa till ungefär Hamburg - Warszawa. Isranden låg dock inte fast utan skiftade liksom temperaturen. Under vissa relativa värmeperioder var isranden tillbakapressad till mellersta Sverige för att därefter åter rycka fram. Isens definitiva återtåg inleddes för ca 19 000 år sedan. För ca 13 000 år sedan var Danmark befriat från is och iskanten låg i jämnhöjd med södra Östersjökusten. Kring 10 500 år före nutid hade isranden retirerat till norra Götaland och 2000 år senare fanns endast små rester inlandsis kvar i övre Norrland.
Inlandsisen var en stor omdanare av landskapet. Det upp mot 3 km tjocka istäcket tryckte ner och mejslade ut den underliggande berggrunden. Åsarna föddes ur stora isälvars flöden, moränen skapades av isens skavande av bergen, och de finare lerigare sedimenten avsattes i vattnet under isen.
Isens stora tyngd har medfört att marken tryckts ner långt under dess ursprungliga nivå, efter att isen släppt sitt grepp har den strävat efter att återta den. Denna landhöjning är ej konstant utan skiftar i Sverige. Den högsta tillväxttakten finns i mellersta Norrlands kusttrakter, vid Höga kusten där landet stigit ca 275 meter sedan isavsmältningen. I sydligaste Skåne har marken höjt sig ca 25 meter men landhöjningen har där nu avstannat. I Uppland har landet höjt sig mellan 125 och 150 meter, vilket innebär att hela landskapet var helt vattentäckt efter att isen dragit sig undan.
Uppland är ett landskap präglat av landhöjningen. Sedan äldsta tid har en förskjutning av bebyggelsen skett ned mot allt lägre nivåer. Detta har inneburit att bebyggelsen även sakta har trängt allt längre österut i takt med att landet rest sig. Inlandsisen omformning av landskapet har inneburit att landskapet har spruckit upp och över stora ytor bildat ett småbrutet mönster där högre liggande moränpartier avlöser lägre lerfyllda dalgångar. Detta är något av nyckeln till Upplands rikedom på fornlämningar då gravar, anlagda på höjderna, har kunnat bevaras på mark som ej kunnat nyttjats för odling.
Yngre stenålder - Fiskare och jägare i utskärgård
Stenåldern i Sverige delas upp i äldre och yngre stenålder. Den äldre stenåldern, jägarstenåldern, varade från ca 9000 f Kr till 4200 f Kr. Under denna tid var Uppland i stort sett helt täckt av havet. Den yngre stenåldern varade från ca 4200 f Kr till ca 1800 f Kr. Den kallas ibland även för bondestenålder då den är den tidsperiod då människan blir bofast och börjar hålla boskap och odla jorden. Den brukar delas in i tidigneolitikum (4200 - 3200 f Kr), mellanneolitikum (3200 - 2300 f Kr) och senneolitikum (2300 - 1800 f Kr).
De allra högsta delarna av Alunda socken bör ha stuckit upp som grynnor och skär i det omgivande havet någon gång under slutet av den äldre stenåldern. Först mot slutet av yngre stenålder skapas större sammanhängande landområden. Vid slutet av stenåldern stod havet ca 25 meter över dagens nivå. Den västra delen av socknen var då en del av fastlandets kust medan de östra delarna utgjordes av mindre öar och grynnor i ett skärgårdslandskap. Den nuvarande Kilbyslätten utgjorde en större fjärd. Två större vikar skar in i landet, en i söder vid Lyan, och en i norr vid Lunda och in mot Morkarla. Rastsjön var redan avsnörd och var en del av ett större insjöområde med många förgreningar.
Landskapet påminde på många sätt om dagens kustmiljöer, men med flera viktiga undantag. Klimatet var varmare och den fasta marken dominerades av ett slutet skogslandskap, med ädla lövträd som ek, alm och lind. De torrare markerna var beväxta med tallskog och björk. Granen var fortfarande ganska ovanlig
Faunan var ganska rik med älg, kronhjort, och vildsvin, även björn, mård och vildkatt förekom. Från denna tid blir människan alltmer bofast och hennes omdaning av landskapet tar sin början.
Alunda socken saknar mer markanta höjdskillnader och själva kusten torde ha varit ganska sumpig och långgrund med rikligt med vass. Till detta landskap kom de första människorna någon gång under yngre stenålder. Det var inte tal om någon stadigvarande bebyggelse under denna tid utan de första boplatserna torde ha varit enkla jakt- och fiskestationer, använda endast under kortare delar av året. De mer permanenta boplatserna bör ha legat inåt landet, det finns flera boplatser i västra och norra Uppland vilka tillhört den s k gropkeramiska kulturen. Det som framför allt lockade de första människorna till Alunda bör ha varit de rika möjligheter till säljakt och fiske som funnits vid denna tid.
Från denna tid finns endast tre kända lösfynd från socknen, däribland den berömda "alundaälgen". "Alundaälgen" är en älgfigur i sten av troligen karelskt ursprung. Dessutom har en dolk av flinta hittats vid Vintertorpet samt en stenmejsel vid Söderby.
Bronsålder - Människan blir bofast
Bronsåldern varade under perioden ca 1800 till 500 f Kr. Den delas upp i äldre bronsålder (1800 - 1100 f Kr) och yngre bronsålder (1100 - 500 f Kr).
Under loppet av bronsåldern drar vattnet sig allt längre tillbaka. Mot slutet av perioden återstår endast en djup förgrenad havsvik med en grund vik mot norr, in mot Mysslinge, och en mot söder, mot Stavby. Området kan ses som en sammanväxande innerskärgård, där större delen av socken var fast mark, förutom en del öar längst i öster. Det flacka landskapet innebar dock att de från havet senast erövrade områdena bör ha varit ganska sanka och vassbevuxna .
Klimatet blev mot slutet av bronsåldern både kyligare och fuktigare; denna övergång brukar kallas för "fimbulvintern. Ädellövskogen minskade och granen vandrade in från norr och trängde delvis tillbaka tall och björk.
Under bronsåldern börjar man att släppa boskapen på bete i skogarna intill gårdarna, vilket ger upphov till ett öppnare landskap. En vegetation med omväxlande hed, gräs och skog skapas. Då havet drar sig undan blottas jordar med finare sediment, lämpliga för odling och boskapsskötsel, gör nu att fast bosättning sker på flera håll i socknen. Framför allt sker detta i området kring Väsby - Källberga - Hammarby, där flera rösen finns från denna tid. Boplatserna är inte lika tydligt urskiljbara men ett flertal skärvstenshögar finns i samma område. Även vid Berga, Skarpösby och Golvsta bildas nu bosättningar, indicerade av rösen och skärvstenshögar.
Tack vare de senaste årtiondenas intensiva utgrävningsverksamhet i de centrala delarna av Uppland har man fått fram goda ikunskaper om brons- och järnåldersmänniskornas val av boplatslägen. Boplatserna finns nämligen inte enbart på de höjder som sticker upp ur den omgivande åkermarken utan även på själva lerslätterna. Ibland är delar av boplatserna lagda på höjder, exempelvis skärvstenshögarna, medan husen har varit belägna på de mer lättröjda markerna.
Medan rösen och skärvstenshögar i stort sett finns på de mer höglänta områdena under denna tid påträffas de samtida skålgroparna på helt andra lägen. De nio kända skålgropslokalerna är spridda utmed den inre delen av den havsvik som följer den nuvarande Kilbyån. Skålgrops-lokalerna finns på relativt låga nivåer, troligen mycket nära den dåtida strandkanten.
Även bronsålderns gravar har visat sig vara av betydligt mer omfattande slag än vad man tidigare känt till. Gravfält med flatmarksgravar utan synlig markering ovan mark har påträffats, bland annat inför byggandet av Skärgårdsstad i Åkersberga.
Äldre järnålder - Bygden etableras
Järnåldern är den sista av "metallåldrarna", och är den övergångstid under vilken vårt folk knyts allt närmare till de sydliga kulturkretsarna. Under perioden blir järnet nu var mans egendom, som råvara för vapen och redskap. Till skillnad från brons finns järn i rikliga mängder i vårt land och många lämningar är kända av den tidigaste järnframställningen, inga dock i Alunda socken. Järnåldern delas upp i äldre och yngre järnålder. Den äldre järnåldern utgörs av förromersk järnålder (500 f Kr - 0), romersk järnålder (0 - 400 e Kr) och folkvandringstid (400 - 550 e Kr).
Under loppet av äldsta järnålder drar vattnet sig slutgiltigt tillbaka från socknens centrala delar. Mörtsjön är avsnörd och endast en smal havsvik där Olandsåns dalgång nu är griper in i socknen (se fig. 28). Den klimatförsämring som inleddes under bronsålder griper nu in med full kraft. Myrmarkerna expanderade och högmossar bildades mer allmänt. Åkerbruket blir från denna tid alltmer intensivt, med stallning av boskap, insamling av vinterfoder och gödsling. Man anlade nu hägnadssystem för att skydda åkermarken från de betande djuren.
Under äldre järnålder växer gravfälten fram. Särskilt i Mälardalen ligger dessa på högre mark och invid lättare jordar och på något avstånd från den historiska tidens bebyggelse. En del större gravfält har dock gravar av såväl äldre som yngre typ, vilket visar att de återspeglar en längre kontinuitet i bosättningen. De gravar som brukar ge dateringar till äldre järnålder är triangulära och ovala stensättningar, domarringar och resta stenar. Röseliknande stensättningar utan jordfyllning hör till periodens äldsta skeden. Runda övertorvade och kvadratiska stensättningar dateras till hela järnåldern.
Det inre gravskicket är ganska varierat under perioden. Under förromersk järnålder dominerar brandgravskicket helt. Runt kristi födelse börjar skelettgravar att förekomma även om de olika brandgravarna fortfarande dominerar.
Under både förromersk och romersk järnålder är gravarna extremt fattiga på såväl föremål som djurben. Endast en eller ett par gravar per gravfält kan innehålla något enstaka föremål, som dräktdetaljer och vapen, utöver krukskärvor.
Folkvandringstiden är en övergångstid mot den yngre järnåldern. Högar börjar att anläggas och äldre gravskick med benlager och urnegravar upphör. Seden med brandlager breder ut sig och djurben och olika föremål blir fler i gravarna.
I Alunda grundas flera bosättningar och bygden breddas. Havets ganska snabba tillbakadragande frigör stora arealer lämpliga för först fodertäkt sedan även för odling. De ursprungliga boplatserna vid Väsby och Hammarby/Källberga finns kvar och från dessa grundas nu nya bosättningar vid Spångby och Happsta. Troligen bildas nu, under loppet av äldre järnålder, boplatser vid Vettsta, Furuby/Bärby och Sydingösby, vilka möjligen har grundats från huvudboplatserna. Möjligen grundas även Marma vid denna tid.
I den västra delen av socknen finns ursprungsenheten vid Golvsta/Torsne kvar. Från denna bildas även en bosättning vid Svista. Även vid Skarpösby finns en bosättning under äldre järnålder med kontinuitet från bronsålder. Möjligen klyvs Gela nu ut och grundas under denna tid. Från bosättningen vid Berga/Väskinge grundas troligen en boplats vid Tolvörebyn/Ålsunda. Det bildas även bosättningar vid Våxome, Sprötslinge och Drälinge.
Under äldre järnålder skapas nu troligen även de första bosättningarna i södra Alunda. En boplats har troligen funnits i skogsmarken väster om och på gränsen mellan Fresta och Jortslunda. Det finns dock inga gravar som kan dateras till tidsperioden. Möjligen har även boplatser vid Söderby och Ål funnits vid denna tid. Längst i väst har det funnits en boplats vid Lyan som möjligen har rötter ner i bronsåldern.
Den äldre järnålderns gårdar bestod av ett till två, ibland flera hus. Boningshusen var vanligen 20-30 meter långa och 8-10 meter breda. Fram för allt i mellersta Norrland, men även i Uppland, har husen byggts på särskilda husgrundsterrasser, vilka har en till tre sidor försedda med stenskoning, medan den övre långsidan avgränsas av en ränna. Vanligare är dock att huset saknar terrassering, särskilt hus belägna i lerigare marker saknar detta. Själva husen har varit treskeppiga med två rader med takbärande stolpar och raka eller svagt konvexa långsidor med klenare stolpar. De har varit försedda med flätverk av ris vilket sedan bestrukits med lera. De olika delarna av husen har haft skilda funktioner. Ändarna kan ha utgjort förråd respektive fädel medan mittdelen har utgjort själva bostaden. Kring boningshuset har det dessutom funnits flera mindre hus, ekonomibyggnader och förråd av skilda slag.
I anslutning till gårdarna ligger dess gravar, både som enstaka gravar, små grupper och mindre gravfält. Dessutom är gården omgiven av ett system med stensträngar, ett hägnadssystem anlagt för att skilja betesmarken från den odlade jorden. I Uppland återfinns stensträngarna vid övergången mellan slätt och skog. Den odlade marken var belägen på de lättodlade jordarna medan de fuktigare lermarkerna nyttjades som äng.
Ett vackert exempel på en äldre järnåldersgård finns på den östra delen av Golvstas ägor där flera gravfält, husgrunder och stensträngar finns inom ett begränsat område. Även på Skarpösbys södra delar finns ett större stensträngssystem.
Yngre järnålder - Expansion och bybildning
Mot slutet av äldre järnålder sker en förändring av samhällsstrukturen. Redan under romersk järnålder kan en social skiktning skönjas i samhället, manifesterat av rika kammargravar. En utveckling påbörjas där individen får en större plats. Under folkvandringstid utvecklas flera olika maktcentra vilket påvisas av rika, monumentala gravar, inte minst i Mälarlandskapen. Under yngre järnålder sker en utveckling mot allt större riken, vilket kulminerar med det enade Sverige. Riktigt hur denna utveckling gått till är omtvistat, Mälarlandskapens betydelse kan dock inte förringas. Yngre järnålder varar från ca 550 till 1050 e Kr. Perioden delas upp i vendeltid (550 - 800 e Kr) och vikingatid (800 - 1050 e Kr).
Alunda socken blir under yngre järnålder slutgiltigt avskiljt från havet. Troligen blir även de lägre liggande markerna torrare och mer lämpade för odling vilket möjliggör en expansion av åkermarken. Såväl fauna som flora är i stort desamma som i nutid.
Från folkvandringstid och framåt sker en omläggning av bebyggelsen. De äldre lägena på lerslätterna överges och bebyggelsen läggs istället på mer höglänta områden. Den bebyggelsestruktur som nu grundläggs kommer att bestå fram till skiftena under 1700- och 1800-talen. Denna omläggning har tidigare ansetts bero på ödeläggelse, kanske på grund av krig eller pest, idag anses det mer troligt att den har drivits fram av sociala orsaker. En annan tolkning är att den har jordbrukstekniska skäl. Flyttningen sker för att dels frigöra mer odlingsbar mark, dels för att en utveckling mot betydligt större odlade arealer nu tar sin början. Från denna tid sker även en omläggning av åkern till tvåsäde, d v s åkern är uppdelad på två gärden där odling sker omväxlande var annat år. I de fall där den gamla boplatsen låg i ett perifert eller avigt läge i förhållande till den utökade åkermarken framtvingades en flyttning till en mer central plats.
I socknens huvudbygder är nu de allra flesta byarna etablerade. Ett bebyggelsemönster har nu skapats vilket kommer att bestå in i modern tid, och de flesta av socknens större byar och gårdar finns redan från yngre järnålder. Den expansion av bebyggelsen som sker i Uppland yngre järnålder är närmast explosionsartad. Tack vare att landhöjningen frilade så mycket ny odlingsbar mark möjliggjordes en rejäl befolkningsökning. Vissa beräkningar tyder t o m på landskapet ökade antalet gårdar under tidsperioden från ca 400 till över 2 000!
Under vikingatiden förändras nu även gårdens hus och struktur. Istället för ett stort flerfunktionellt hus byggs nu flera hus med specialiserade funktioner. Boningshuset skiljs från fähusen, lada, stekerhus, brygghus, smedjor m fl hus tillkommer, allt omgärdat av stängsel. De stora långhusen med takbärande stolpar överges till förmån för timmerkonstruktioner. Från denna tid möter oss nu den gård som beskrivs i de medeltida lagarna. Det näringsfång som dominerar är boskapsskötseln, medan åkerbruket kommer i andra hand. De djur man har hållit var de sedvanliga; häst och ko, får och svin. Från denna tid blir även höns allt vanligare. Det vanligaste spannmålet var korn, men även vete och råg, och på sina håll havre, odlades.
Till varje by har i regel ett eller flera gravfält hört. Under yngre järnålder domineras gravfälten av två gravformer: högar och runda övertorvade stenssättningar. Gravgåvorna är rika och innehåller bl a kammar, ringar, pärlor, spännen, svärd och spjutspetsar. Vid övergången mot medeltid, i brytningen mellan hedendom och kristendom, förändras begravningstraditionerna. Brandgravskicket minskar till förmån för jordande, och gravarna orienteras i öst-västlig riktning. Så småningom framtvingar sockenorganisationen att de döda begravs på kyrkogårdarna.
Vikingatiden är en brytningstid mellan förhistoria och historisk tid, mellan hedendom och kristendom, mellan isolering och ett öppnande mot omvärlden. Många impulser når nu de nordiska länderna, framför allt genom vikingatågen. Orsaken till vikingatågen är fortfarande mycket oklara. Troligen har flera drivkrafter samverkat och varierat i styrka; befolkningstillväxt, förbättringar av skeppen, politisk förändring i de nordiska samhällena samt den internationella ekonomiska utvecklingen är sammantaget de främsta orsakerna. Vikingatågen var av flera skilda slag, plundringståg, kolonisation och handel. Från mälardalen lär väl färderna främst ha gått österut. Vikingarna i österled kallades nämligen rus, ett ord som går tillbaka för det gamla namnet på Roslagen, Roden. Rus har sedan legat till grund för såväl det finska namnet för Sverige, Ruotsi, som namnet för själva Ryssland.
En annan omskriven företeelse under vikingatiden är runinskrifterna. Bruket att resa stenar med runskrift börjar redan under äldre järnålder, men de flesta restes under slutet av vikingatid och tidig medeltid (ca 950 - 1100). Runstenarna restes på särskilt utvalda platser som tingsplatser, vadställen, vägar och broar, platser som senare ofta utvecklades till kyrkplatser. Senare har en del stenar murats in i kyrkorna. Runstenar har traditionellt betraktats enbart som minnesmärken efter avlidna släktingar. De har sannolikt en djupare innebörd än så. Troligen skall stenarna ses som en manifestation av en begynnande stormannaklass, en begynnande feodalklass, i ett samhälle allt mer styrt av kyrka och stat.
I och med att landet kristnas inleds en ny tidsperiod, medeltiden (ca 1050 till 1520). Gravskicket förändras, bygravfälten överges och begravningarna sker istället på kyrkogården. De hedniska riterna försvinner och ersätts med kristendomens sakrament. Även om dessa förändringar var nog så genomgripande fortsatte folkets vardagsliv i ungefär samma banor som förut. Levnadsskicket under medeltiden var likartat den yngre järnålderns, gårdarnas utseende och den materiella standardarden var i stort sett likadan.
Det fanns dock skillnader. Under loppet av yngre järnålder och äldre medeltid förändras de olika ensamgårdarna och byar växte fram. När och hur detta sker är omtvistat och torde väl ha varierat från fall till fall. I vissa fall har gårdar klyvts i flera, i andra fall har olika ensamgårdar flyttats samman till reglerade bytomter.
Under medeltid utvecklas tvåskiftet till fullo. Tvåskifte innebär att åkermarken delas i två likstora delar vilka odlas varannat år, och ligger i träda varannat. Under äldre medeltid börjar även plogen att införas, även om årdret dominerade i Uppland in i modern tid. Inom åkerbruket i Alunda socken odlades mest korn och råg, medan vete och havre endast svarade för försumbara delar. Bland djuren dominerade korna, medan oxar nästan helt saknades i norra och östra Uppland. Istället användes hästar som dragdjur. Svin fanns det många i jordbruksbygderna, medan de saknades nästan helt i skogsmarkerna. Fårens andel av boskapsstocken var ca 10 - 15 %.
I samband med religionsskiftet sker även sockenbildning och kyrkobygge. Övergången till kristendom sker ganska sent i Norduppland. Hedniska brandgravar finns ända in medeltid, tillsammans med kristet påverkade skelettgravar. Troligen har religionsskiftet skett gradvis från mitten av 1000-talet till mitten av 1100-talet. Vad gäller själva sockenbildningen så har den troligen skett senare, de norduppländska socknarna dyker upp i det skriftliga materialet först omkring år 1300. Antagligen har den egentligen sockenbildningen föregåtts av en gles struktur med hundareskyrkor, huvudkyrkor anlagda i anslutning till kungsgårdarna. Dessa har sedan avlösts av ett tätare mönster av sockenkyrkor. Troligen har Alunda kyrka varit en av dessa ursprungskyrkor i Olands hundare. Från Alunda har sedan resten av hundarets socknar knoppats av.
Under loppet av medeltiden får nu även socknens mer perifera delar fast bosättning. Flera av gårdarna på Olands Häradsallmänning grundas nu; Tranbyn, Gundbyn och Ektomta är alla omnämnda från denna tid. De har troligen utvecklats från säsongsbosättningar, sättrar, vilka blivit till fast boende under medeltid. Även i de mer centrala delarna av socknen tillkommer nu flera gårdar, bl a Skrikboda. Morkarla socken, som var tassemark under förhistorisk tid, får nu snabbt en rad bosättningar och skiljs från Alunda socken.
Denna utveckling fortsätter under hela medeltiden och fram till 1900-talet, med allt fler gårdar och smärre bosättningar runt om i bygden. I och med skiftena på 1700- och 1800-talen omformas så landskapet, byarna splittras och bygemenskapen upphör. Ett nytt samhälle tar sin början, med andra mål och värderingar än det bondesamhälle som har sina rötter i heden tid.
Robert Lang är arkeolog och bor i Gransäter utanför Alunda